Självständig är idealet, som sagt

Enligt DNs artikel idag ”Det var enklare att vara förälder förr” är det inte bara i Sverige som idealet för barn är att vara självständig, utan även i Danmark, enligt Lars Dencik:

”– Nej, de allra flesta ville att barnen skulle bli självständiga, initia­tivrika och fria i förhållande till auktoriteter.”

 Enligt den intervjuade mamman så är idealet:

”…att respektera barnen som kännande, självständiga individer med egna rättigheter.”

Ordet och värderingen självständig nämns inte mindre än tre gånger i artikeln. I Sverige vill vi uppfostra självständiga individer, se tidigare inlägg här. Men tittar man på Inglehart-Welzels ”cultural map of the world” så ser vi också att vi i Sverige är extrema i vårt fokus på individualism och självständigt tänkande. Kanske gör det oss till vinnare i en värld av global konkurrens, kanske gör det oss till ett ensamt folk med rekord i ensamhushåll.

Är det en reaktion på att alla barn går på dagis och där klumpas ihop som en grupp som gör att vi föräldrar får behov av att hävda självständighet som idealet? Är det en reaktion på jantelag och socialdemokrati? När det känns väldigt svenskt att inte vilja sticka ut, varför vill vi då att våra barn ska vara självständiga? Vore inte anpassningsbara att göra det lättare för barnen? Är detta typiskt för dagens föräldrar, som en reaktion på en annan uppfostran? Jag grottar vidare i min jakt på den svenska folksjälen…

Nr 9: Man gör skillnad på svenskar och svenska medborgare

Du vet definitivt att du är i Sverige när beteckningen ”svensk medborgare” används. Flyttar någon till Sverige och får medborgarskap, blir den personen en svensk medborgare. Men svensk, nej, det blir han eller hon inte. Till och med deras barn, som är födda och uppväxta i Sverige, får understundom beteckningen ”andra generationens invandrare”. Okej, liknande finns säkert i många små länder, men med tanke på hur mycket vi svenskar reser och bor utomlands är det märkligt att vi inte slutat med denna uppdelning.

När jag och min man bodde i Chicago, USA, var vi vid ett tillfälle på det Moderna Museet i staden. Museet var fullt med konst från 30-talet och framåt. Och allt var målat av ”American Artists”. Samma konstnärer som på europeiska och svenska muséer är ”fransk konstnär av ryskt urpsprung” var här ”American artist”. Var de inte amerikanska konstnärer så hade de i vilket fall tillbringat ett antal somrar i USA. För en konstnär stod det ”application pending at the time of his death”. Han var alltså inte amerikan, men han ville bli det.

När vi åt lunch på innnergården hade de en staty av Carl Milles. ”American artist Carl Milles” alltså. I och för sig stod det ”Swedish born”, men vi blev oerhört irriterade på det sätt de snodde åt sig äran för vår svenska konstnär! Att han sökt och fått amerikanskt medborgarskap är väl en sak, men inte är han väl amerikan för det!?! tyckte vi. Men jo, det är precis det han är, i USA. Och i det ligger något väldigt positivt: har du flyttat dit och blivit medborgare, har du också blivit amerikan.

Tänk om vi på samma sätt i Sverige kunde slippa beteckningar som ”svensk medborgare”. För när vi läser en tidningsartikel som handlar om en ”svensk medborgare” som sitter fängslad någonstans i världen, då har vi redan distanserat oss. Det var inte en svensk, det var en svensk medborgare.

DN DN

Nr 8: Du såg filmer om förlossningar som liten

Du vet definitivt att du är uppväxt i Sverige om du känner att du nog alltid vetat hur barn både blir till och hur de föds. Är du uppväxt på 70-talet har du nog också en vag känsla av att det sändes filmer med förlossningar som barnprogram. Och du minns rätt. Här kan du lyssna på när Gudrun Schyman berättar om programmen. Det var hon som födde barnet, om du inte minns det.

 Gudrun. Har fött barn i en TV nära dig.

Gudrun och förlossningsprogrammen

Att det här är väldigt svenskt insåg jag när jag -99 var på bio i London, med några spanska och italienska vänner. Den franska, kontroversiella, filmen slutade med en mycket explicit förlossningsscen. Själv tänkte jag att ”jaha, det där har jag ju sett förr, på TV. Barnprogrammen kanske.” Men mina vänner var både chockerade och upprörda. En blodig förlossningsscen över hela duken var en stor chock. Nåt liknande hade de aldrig sett. Och de ville INTE att deras män skulle få se något dylikt. Speciellt inte en annan kvinnas förlossning. Att man visar sånt på barnprogrammen i Sverige, ja, det ville de inte tro på. Så frigjorda kan vi inte vara.

Själv har jag alltid vetat hur jag blev till. Att jag är gjord på semestern i Vasa, Finland har liksom alltid varit en del av min historia. Farsan försökte i och för sig lura i mig att jag var köpt på ”Tempo”, på rea. Men jag visste minsann hur man gör barn och gick inte på det. Och tydligt minns jag hur vi i 6-årsåldern lekte förlossningar med våra dockor. Welcome to Sweden.

Ja, vi är nog ett frigjort naturfolk som ser det mesta som naturligt. Den svenska synden fattar vi inte riktigt själva, för vi ser inte en naken kropp som något syndigt.

Allt om Barn

Nr 6: Du låtsas som ingenting och går vidare

Du vet definitivt att du är i Sverige när något jobbigt inträffar och alla låtsas som ingenting, går vidare och talar inte om det som hänt. OK, detta är väl typiskt för de nordiska länderna och allra mest för Finland och deras sisu, men också väldigt typiskt svenskt.

När jag bodde i London, gick en av mina italienska lägenhetskompisar på bio och såg ”Festen”. Det var den danska dogma-filmen som handlade om en 60-årsfest, där en av sönerna ställer sig upp under middagen och i sitt tal anklagar fadern – jubilaren – för incest och övergrepp under barndomen. Min italienske kompis tyckte att filmen var bra, men inte trovärdig. Efter sonens tal harklar sig alla, låtsas sin ingenting och fortsätter äta middagen. Helt otroligt konstigt, tyckte italienaren. Folk borde ju ha reagerat och gjort nånting. Att bara fortsätta festen ansåg han helt osannolikt.

Jag hade själv sett filmen några veckor tidigare och inte alls tyckt att det här var något konstigt. Jag menar, vad annat skulle de ha gjort? De visste ju inte om anklagelsen var sann, att då ställa till ytterligare en scen och förstöra värdens fest. Det kan man väl inte göra? Nej, det troliga vore väl att man låtsades som ingenting, åt vidare och sedan diskuterade händelsen vid kön till toaletten.

Vid ett annat tillfälle var jag på restaurant med 12 italienare, i Milano. Det var ett litet ställe, där ägaren presenterade menyn och var mycket engagerad i hur maten skulle lagas på bästa sätt. Efter middagen ville några i sällskapet beställa grappa, som fanns på avec-listan. Men det fick de inte, för ägaren.

- Varför då? undrade de.

- I Milano vet ni inte hur man dricker grappa, svarade han. Och ska man dricka grappa, så ska det vara av märket ”xx” och den har vi inte.

- Men varför har ni då inte den? undrade de befogat.

Sedan fortsatte den diskussionen i 20 minuter. Oerhört pinsamt, att de skulle förstöra en trevlig middag med ett gräl, uplevde jag. Väldigt rolig och givande diskussion, vilken orginell gubbe, tyckte italienarna.

Att svenskarna kommer på plats 17 när det gäller att klaga inom EU är inte alls förvånande. Nej, vi låtsas som ingenting och går vidare…

/Lena

Nr 4: Du är ditt jobb

Du vet att du är i Sverige när den första frågan du får av en ny bekanskap är ”jaha, och vad jobbar du med då?”. Vi är våra jobb. Vårt yrke är vår identitet. Numera ska både kvinnor och män jobba heltid, hela yrkeslivet. Om man under en kort period inte jobbar heltid, måste det täckas upp av någon legitim orsak, tex studier eller barnpassande. Att bara inte jobba ett tag är mycket utmanande. Då är man ARBETSLÖS, bör genast ta sig ur situationen och många verkar vara rädda att det är något smittsamt.

En svensk vän som sedan 10 år bor i Italien, var under en tid utan anställning då bolaget hon jobbat på gick i konkurs. ”Oj, stackars dig, hur ska det nu gå? Har du sökt några nya jobb? Nåt på gång?” var svenska vänners kommentarer. Som inte var så upplyftande eller hjälpande: stressad av sitationen blir man alldeles tillräckligt på egen hand. Hennes italienska vänner tyckte istället: ”Ja, men det kan väl vara rätt bra. Du har jobbat så mycket. Passa på att utveckla lite andra sidor. Du som har en bra utbildning får ju ett nytt jobb vad det lider.” Min vän blev både förvånad och lättad över den italienska reaktionen. Att bli av med jobbet var inte samma sak som att stå utan identitet.

Kontorslandskap...

När småbarnsföräldrar inte båda jobbar heltid, utan väljer att yrkesarbeta mindre under den korta tiden som barnen är små, då heter det ”down shifting”. Det är så märkvärdigt och sticker ut så mycket att det måste få ett eget begrepp.

SVTs Babel har häromdagen en intervju med Joyce Carol Oates, denna formidabla författarinna som mer än någon analyserar och beskriver sin samtid genom sina böcker. Jag fastnade för hennes utläggning om behovet av tid, för att hinna reflektera och tänka. Det blir en bristvara i ett land, där allas heltidsarbetande har blivit en norm.

Vilka värderingar har gjort att vi hamnat här? Ja, Luther lade väl grunden för att det är hedervärt att göra ett gott dagsverke. Klimatet som tvingat oss att jobba hårt har lagt sitt till. Och så feminismen som har gjort att både män och kvinnor nu förväntas jobba heltid hela livet. Men så har vi också värderingar som gjort att vi litar helt och fullt på staten och har ”outsourcat” vår ekonomiska buffert till staten. Det skulle aldrig en italienare göra. De har bufferten i familjen. Och blir inte lika hårt knutna till sina anställningar.

Uppdatering: Alin de Bottons nya bok ”The Pleasures and Sorrows of work” verkar vara en intressant betraktelse över arbetslivet idag. Kanske en bok för hängmattan i sommar…

DN

Nr 3: Osvenskt är bra

Du vet att du är i Sverige när man talar om något roligt, som tex en gatufest eller friifrotts VM -96, där vädret har varit bra och festen lyckad, och säger ”Tänk, man kunde inte tro att man var i Sverige”. En bra grillfest kändes ”osvensk”. Det märkliga här är vår bild av oss själva: om stämningen är uppsluppen, vi dansar och är glada och pratar med okända, då ser vi det som något osvenskt. Och osvenskt är för oss något bra. När jag bodde i London upptäckte jag att det här i och för sig är något vi har gemensamt med engelsmännen. Även de uppskattar ett ”oengelskt” kalas – det är tydligen roligare då, där med. Men prova det här på en amerikan. Att något väldigt bra skulle vara ”un-American”. Nej, när jag skriver ”Un-American” känns det nästan som att CIA skulle knacka på dörren och tillrättavisa mig för att jag nedvärderar deras fina land.

 Jordgubbar – de är inte osvenska. De är svenska.

Men varför har vi svenskar utvecklat denna syn på oss själva, att osvenskt är bra? Varför ser vi en uppsluppen gatfest som osvensk? Ja, vädret återigen förstås, vi är vana vid att fester regnar inne. Men luther och jante har också intalat oss att vi inte ska förhäva oss, tro att vi är nåt. Så när vi lyckas med en rolig fest, jag då känns det osvenskt.

Kanske finns också nyckeln i att vi i Sverige emellanåt kallar våra gäster för ”främmande”. ”Vi får främmande till middag”. Hm. Party.

/Lena

Nr 1: Disksortering

Du vet att du är i Sverige, när du efter en lunch står och balanserar en bricka full med porslin, bestick, glas, matrester, servetter etc. Du står vid en bardisk, inte olik den där du tog för dig av maten du ville äta, och ska sortera disken i rätt ställ. Av någon anledning brukar de vara upplagda så att man först skrapar ner matrester och servetter i en lite soppåse, därefter sorterar tallrikar, glas och bestick. Det slår sällan fel och jag lyckas nästan alltid kladda ner mig om fingrarna på slutet, när jag sedan tidigare redan slängt servetten. Då får man vara påhittig sen.

 

Med små barn i sällskap så får man skynda sig igenom denna procedur, för 1-åringen blir lätt ledsen när mamma försvinner bakom ett brickställ. Och som kvinna måste man klara av balansakten med en handväska på armen också. Så att inte den blir snodd.

Det här är det svenskaste jag kan hitta på just nu, för jag har aldrig stött på något liknande i något annat land jag ätit mat på. Visst finns det på McDonald’s världen över, men där är ju allt skräp som hälls i en och samma tunna. Men just det här i Sverige att så här går det till även på relativt dyra matställen, som tex Rosendals trädgård eller lunchrestauranger inne i Stockholm.

Jag anar en serie anledningar till den här utvecklingen. Svenska lönekostnader är förstås en. Men också att vi svenskar är rationella och process-inriktade, så att vi även som kunder accepterar att vara del av en effektiv restaurangprocess. Och kanske också värderingen att det är lite fult att kräva service, man ska liksom ta reda på sin egen skit. På samma sätt som det är något fult att köpa städhjälp. Fast nu kommer jag nästan in på Inlägg 2 i denna serie (cliffhanger)…

Trevlig annandag! Och var nu typiskt svensk och gå ut och njut av det fina vädret!

/Lena

Denna blogg är mina betraktelser kring vad som är typiskt svenskt, svenska värderingar och företeelser.