Självständig är idealet, som sagt

Enligt DNs artikel idag ”Det var enklare att vara förälder förr” är det inte bara i Sverige som idealet för barn är att vara självständig, utan även i Danmark, enligt Lars Dencik:

”– Nej, de allra flesta ville att barnen skulle bli självständiga, initia­tivrika och fria i förhållande till auktoriteter.”

 Enligt den intervjuade mamman så är idealet:

”…att respektera barnen som kännande, självständiga individer med egna rättigheter.”

Ordet och värderingen självständig nämns inte mindre än tre gånger i artikeln. I Sverige vill vi uppfostra självständiga individer, se tidigare inlägg här. Men tittar man på Inglehart-Welzels ”cultural map of the world” så ser vi också att vi i Sverige är extrema i vårt fokus på individualism och självständigt tänkande. Kanske gör det oss till vinnare i en värld av global konkurrens, kanske gör det oss till ett ensamt folk med rekord i ensamhushåll.

Är det en reaktion på att alla barn går på dagis och där klumpas ihop som en grupp som gör att vi föräldrar får behov av att hävda självständighet som idealet? Är det en reaktion på jantelag och socialdemokrati? När det känns väldigt svenskt att inte vilja sticka ut, varför vill vi då att våra barn ska vara självständiga? Vore inte anpassningsbara att göra det lättare för barnen? Är detta typiskt för dagens föräldrar, som en reaktion på en annan uppfostran? Jag grottar vidare i min jakt på den svenska folksjälen…

Nr 11: Idealet är att vara självständig

Du vet definitivt att du är i Sverige när idealet är att vara självständig, inte vara beroende av din familj (hemska tanke!), tidigt börja sommarjobba för att påbörja frigörelsen och definitivt inte bo hemma när du pluggar på universitet. Vi är rätt extrema i denna individualism. Vi litar inte till familjen, vi litar istället till staten som ska guida oss genom livet. Att lita så på staten undrar jag om det finns medborgare i något annat land som gör?

Det börjar med dagis vid 1-årsåldern. Kommunala dagis är legio och redan här börjar frigörelsen. Om barnet skriker när du går, så säger du resolut HEJ DÅ och går. Så att barnet lär sig att klara sig själv på dagarna. En bekant fick tips av sin amerikanske chef: ”Anställ bara personer som du skulle kunna anförtro dina barn till”. Eh, jaha, vem som helst med en förskollärarexamen, menar du..?

Min svenska vän som bor i Milano pratade med sin man om vikten av att barnen sommarjobbar, så att de lär sig att försörja sig själva. Det är en viktig del av den svenska uppfostran. Varför i hela friden då? undrade han. Att barnen måste jobba på somrarna var för honom ett fattigdomstecken.

Ska du bli självständig, lilla vän?

Och att bo kvar hemma hos föräldrarna, för att slippa ta studielån när man pluggar på universitet, det ser som något av en kränkning av en ung person. Att vara mambo och beroende av föräldrarna. Hemska tanke! Så illa är det, att DN skriver om det idag:

– Jag är riktigt orolig, det här kan bli en social bomb, säger Sven Bergenstråhle som har skrivit en rapport om unga vuxnas bostadssituation.

UjUjUj, ja. Att ta studiemedel och bli beroende av staten måste ses som mycket bättre. Att vara 21 år och bo hemma, nej det lever inte upp till det svenska idealet av självständighet.

Mina italienska ”flatmates” i London hade båda bott hemma tills de var typ 28 och jobbat i några år. Och de var fantastiskt trevliga att dela lägenhet med. Inte hade de blivit ett dugg lata av detta, nej de hade istället vant sig vid att ha rent och snyggt och äta god mat. Så det fortsatte de med. Att de sedan båda strök sina underkläder, den berättar jag om en annan gång.

DN