Nr 3: Osvenskt är bra

Du vet att du är i Sverige när man talar om något roligt, som tex en gatufest eller friifrotts VM -96, där vädret har varit bra och festen lyckad, och säger ”Tänk, man kunde inte tro att man var i Sverige”. En bra grillfest kändes ”osvensk”. Det märkliga här är vår bild av oss själva: om stämningen är uppsluppen, vi dansar och är glada och pratar med okända, då ser vi det som något osvenskt. Och osvenskt är för oss något bra. När jag bodde i London upptäckte jag att det här i och för sig är något vi har gemensamt med engelsmännen. Även de uppskattar ett ”oengelskt” kalas – det är tydligen roligare då, där med. Men prova det här på en amerikan. Att något väldigt bra skulle vara ”un-American”. Nej, när jag skriver ”Un-American” känns det nästan som att CIA skulle knacka på dörren och tillrättavisa mig för att jag nedvärderar deras fina land.

 Jordgubbar – de är inte osvenska. De är svenska.

Men varför har vi svenskar utvecklat denna syn på oss själva, att osvenskt är bra? Varför ser vi en uppsluppen gatfest som osvensk? Ja, vädret återigen förstås, vi är vana vid att fester regnar inne. Men luther och jante har också intalat oss att vi inte ska förhäva oss, tro att vi är nåt. Så när vi lyckas med en rolig fest, jag då känns det osvenskt.

Kanske finns också nyckeln i att vi i Sverige emellanåt kallar våra gäster för ”främmande”. ”Vi får främmande till middag”. Hm. Party.

/Lena