Nr 31: Du har minst 10 kokböcker i din samling

Du vet att du är i Sverige när du och dina vänner har minst 10 kokböcker var i era samlingar. Kokboks-utgivandet slår hela tiden nya rekord och vi köper mer och mer kokböcker. Vi här uppe i norr, dvs ovanför kokboks-bältet som jag tror går någonstans mitt i Tyskland så där.

Själv har jag 79 kokböcker (oj). Senast köpte jag Paulo Robertos nya, för hans första var ju så bra. När jag inte läser trädgårdsböcker, så läser jag kokböcker. Ofta ligger jag i soffan och liksom smakar på maten i huvudet. Tänker på kakorna jag skulle kunna baka. Mums. Till mitt försvar måste jag säga att jag också lagar väldigt mycket mat och provar många recept ur böckerna jag köper.  Men böckerna handlar nästan aldrig om svensk mat, utan italiensk, maroccansk, indisk, libanesisk, fransk…

Vi svenskar bangar inte för att prova lite nya sorters mat och tar snabbt till oss nya favoriter. Sushi finns nu i varje liten håla. Om inte annat så på ICA. Pizzerier är de enda företag du kan driva i små svenska hålor, för pizza måste man ha. Post och bensinmack har lagt ner, men nog finns det en pizzeria alltid. Halloumi på grillen är en självklarhet.

Jag odlar förstås egen basilika för att kunna göra pesto med Jamie Olivers recept...

På middag med italienare har jag slagits av hur de är helt besatta av mat, av hur man bakar det perfekta brödet eller gör den bästa pastan. Och man verkar göra olika i varenda liten byhåla och det är alltid den egna hålan som har det rätta sättet. Bäst av alla lagar förstås mamma maten. Mina italienska ”flatmates” i London hade inte alls några kokböcker, de hade några handskrivna recept från mamma. Och inte lagade de några thai-wokar heller. Men gjorde hemgjorda potatis-gnocchi. Och tro inte att de var intresserade av några tips från mig – bara mammas tips var kvalitetssäkrade nog.

Själv lagar jag inte nåt av mammas mat. Med en pistol mot mitt huvud så skulle jag ändå inte kunna berätta hur mormor lagade sina kåldolmar. Men fråga mig om sydfranska aubergine-grytor eller hur man gräddar det godaste pita-brödet. Det är jag en fena på.

Nr 30: Du litar på Livsmedelsverket

Du vet att du är i Sverige när du känner att du litar på myndigheter, även när det gäller maten till dig och dina barn. Vi litar på att Livsmedelsverket vet vårt bästa.

Ta det här med barnmat på burk som exempel. Den ser så förtroendegivande och kontrollerad ut. Åldersanpassad med rätt typ av mat, så att lill-ungen inte ska få magknip. Vitaminberikat. ”Från 4 månader”. Så står det inte på bananen du köper, det känns osäkrare. Här har ju Livsmedelsverket kontrollerat och reglerat så att innehållet ska vara bra och anpassat, väl? Det är heller inte svårt att hitta böcker av dietister som till exempel förordar Sempers färdiga grötpulver, eftersom den är vitaminberikad. Och så det förtroendegivande åldersspannet på förpackningen, ”Från 6 månader”.

Hungriga barn

Vi litar så på att detta är bra mat att det kan bli en debatt och uppståndelse när det avslöjas att barnmatstillverkarna tillsatt SOCKER i bärpuréerna. No Shit! Det har alltid varit så, det har alltid stått på burken, men vi har ju litat på att det har varit bra! Det har ju till och med varit säkrare att köpa mosade bär på burk, än att mosa dem själv. Eller? Nu har burk-tillverkarna minskat på mängden socker. Istället är det nu mosad banan i var och varannan burk. Och svartvinbärs-purén försvann, för vem kan äta den utan socker?

 Kostcirkeln. Den lever än. Bild från Livsmedelsverket.

På semester i Italien tänkte vi göra det enkelt för oss och köpa lite burkar på plats. Men det fanns knappt några! De barnmatsburkar som fanns var tex med enbart frikadeller i. För lite kokt pasta att äta till, det vill väl även en liten unge ha nykokt? Men i Sverige har det hänt att jag sett föräldrar på café, ätandes lasagne. Bredvid sitter lilla barnet med sin barnmatsburk med pasta och köttfärssås. Vi litar mer på burken. Om vi skulle börja kalla den konserv istället för barnmatsburk, så kanske det skulle ändras. Konserverade makaroner låter ju inte så gott.

Nej, vi litar på Livsmedelsverket. De måste väl vara experter på det här med mat?

På senare år har de dock visat sig vara lite ur takt med tiden och fått kritik bl a för sina kostråd till ammande kvinnor. Och debatten kring GI och fet mat har också gett Livsmedelsverket mycket kritik. Doktor Dahlqvist var läkaren som gick emot rekommendationerna och fick sluta. Kanske var det början till slutet för vår tilltro till Livsmedelsverket?

 

Nr 10: Det sjungs så mycket att maten kallnar

Du vet definitivt att du är i Sverige när det sjungs så mycket under fest-middagen att du får äta maten kall. På bröllopsmiddagar, på 50-årsfester, på studentbaler – hela tiden ska det sjungas. Ett tryckt häfte med sånger och en toastmaster som leder sången är obligatoriskt. Ofta sjunger de flesta ”hellre än bra” och många sånger går ut på att man ska få dricka när sången är klar. Men ibland hamnar man bredvid KÖRMÄNNISKORNA. Och då klingar de i glasen och säger ”MMmmmmm…. Klinga miiiina klockor…” Sedan är stämsången igång. Och det sjungs. Vi som inte kan överstämman i C-dur är inte lika roade, men har bara att le och utvänta sången.

En italiensk vän var på ett svenskt bröllop och jag frågade sedan hur det hade varit.

- Jo, det var trevligt, men de sjöng så mycket att man fick äta maten kall, berättade han.

Och så är det. Maten är ofta sekundär, sången och stämningen primär.

Vår egen bröllopsmiddag.

Själv var jag på en annan italiensk väns bröllop. Som tur var hade jag blivit förvarnad om mängden mat som serveras på deras bröllopsmiddagar. Så när brudens mor sa ”Lena, mangare, antipasti, mangare” så förstod jag att buffén i fyra (4!) rum, faktiskt bara var antipasti/förrätt. Sedan började själva middagen. Engelsmännen vid vårt bord hade inte föstått det, utan ätit sig mätta på buffén. När sedan menyn kom och det var 2 pastarätter, 2 kötträtter, 1 sallad och 1 efterrätt, så trodde de att det var en meny de skulle välja från. Men nej, det var en 6-rätters bröllopsmiddag… Med buffé före och bröllopstårta efteråt.

Vi åt från fem på eftermiddagen till halv ett på natten. Ingen sång. Inga tal. Bara massor av god mat. När efterrätten kom in, en lösvispad jordgubbsglass som smakade som himlen själv, fick jag förnyade krafter och satsade på att äta upp den snabbt, så att jag skulle orka. Det uppmärksammades av serveringspersonalen som snabbt serverade mig en portion till… Dagen efter vaknade vi med tanken ”uuuhhhh, jag ska aldrig äta mer…” Och förstod varför italienarna bara tar en cappucino till frukost: det är som kaffe efter maten.

DN om att sjunga på Västerbron