När man inte har barn, kan man ofta ignorera det här. Man har liksom några år av frihet under sina första år i arbetslivet. Man kan jobba 9-18 (vanligt i Stockholm om du frågar mig), äta lunch vid 12 och middag vid 19. Men redan när barnen börjar dagis så drar det igång: Man kan lämna väldigt tidigt (kl 7 är inget problem), men måste ha särskilda skäl för att hämta efter kl 17. Lunch äter dagisbarnen ofta runt 11. Det gör att de är hungriga klockan 11 även på helger. Och att middag senare än kl 17 är otänkbart. Lördag som söndag. Berätta det för en spanjor…

Så snart så inser man att nu är man fast i den svenska moralen att morgonstund har guld i mun. Och att detta kommer att forsätta tills den yngsta gått ut gymnasiet. Då, vid en ålder av 55, ska jag åter ta det lugnt på morgonen och äta middag vid 19-tiden. Wild.

Själv har jag inte följt dessa såpor, jag drömmer mig bort från det typiskt svenska och föredrar Grey’s Anatomy… Men jag häpnade när min mamma åkte bussresa med väninnorna till Ullared (80 mil enkel resa – inga problem!). Och redan på 90-talet fanns det camping-faciliteter på IKEAs parkering i Birsta/Sundsvall. Folk kom med husvagnar på sommaren, tanten var inne och “fyndade” och gubben satt vid husvagnen och väntade. I vart fall var artikeln som alltid dök upp i lokalpressen skriven så, varje sommar. Och det är väl det här som Claes Olsson har byggt sin framgång på: ett shoppingmecka för mannen, så att han har nåt att spendera pengar på och inte bara sitta där och vänta. Har Claes Olsson gjort svenskarna nöjdare med sina semestrar?

En stor chock över mötet med “verklighetens folk” fick jag när jag av en slump råkade hamna på en 75%-rabatts utförsäljning på ÖverskottBolaget, ÖB. (Nu måste jag skriva att det var en slump, men i själva verket är jag en stor rea-älskare, som dock aldrig shoppar på ÖB i vanliga fall). Jag kunde inte motstå rosa barbie-klänningar för 3 kr styck (10 klänningar, 30 kronor var bara FÖR bra), så jag var där och köade. Framför mig stod mor och dotter, kånkade korgar och svettades och var oerhört nöjda över hur mycket de lyckats fynda. Vad de skulle ha 30 chokladtomtar, 25 påskägg, 10 tuber badrumssilikon, 10 likadana fasta nycklar (alltså inte skiftnyckel, utan fast 10 mm-nyckel), 15 likadana jultomtar etc etc till, mitt i juni, det vet jag inte. Men billigt var det. Kanske skulle de ha loppmarknad? ÖB lär väl liksom IKEA, Ullared, Claes Olsson mfl vara en fullkomligt lysande affär som uppenbarligen svarar mot våra upplevda behov.

Men är det typiskt svenskt? Typiskt är väl kanske husvagnen, träningsoverallen och varmkorven. Men själva shoppingsfenomenet är väl plågsamt internationellt? Varje väl utvecklat land har väl ett Ullared? Eller drömmer om att ha?

Dokusåpor som Ullared är väl det nya “Hem till gården” – småmysig underhållning om vardagens utmaningar? För säga vad man vill om Ullared, att vara där i 14 dagar och shoppa för ett helt år framåt, det måste kräva sin planering.

Läs andra bloggar om
Ullared    Bonde söker fru    Typiskt svenskt

Jag minns när plockgodiset kom till byn, i början på 80-talet. I min hemstad Härnösand öppnade då en liten godisbutik där man själv plockade ihop sin påse. Revolutionerande, eftersom det alltid var bökigt det där när man skulle stå och peka på olika sorter genom kioskluckan, med ett biträde som skulle hålla reda på summan. När plockgodiset kom kostade det 9.90 kr/hg. Vi försökte lista ut vilka sorter man tjänade mest på att välja, som var lågviktare och billigare nu än när de kostade 25 öre/bit… Påsarna var små, så att det skulle kännas som mycket i påsen…

Jo, smågodisätandet är typiskt svenskt. Min väns franska svärföräldrar häpnar över att de som vuxna äter smågodis, i Frankrike är det något som bara barn gör. I Sverige äter tydligen svensken i snitt 3 hg per vecka. Hur mycket äter då inte en storkonsument? 1 kg i veckan?

Ser man bilder på hemvändande svenskar är det ofta en stor påse smågodis som de får av sina mötande vänner. För det är liksom de salta sillarna (alltså, vilket annat land har SALT godis??), bilarna, djungelvrålet och skumbananerna vi saknas när vi är utomlands.

17 kg per person och år. Jag säger då det.

Aftonbladet

“Do you want your popcorns with sugar or salt?”

Jag var säker på att hon skämtade med mig, men tydligen är det lika vanligt med söta som salta popcorn i Tyskland! Men i Sverige finns det bara salta popcorn på SF:s popcornrestauranger. Att bägarna numera antar amerikanska storlekar är en annan historia. Trenden att alla nöjen ska kombineras med hetsätning numera, är väl inte så svensk.

Popcorn med choklad? Självklart!

I USA, där man odlar mycket majs, har man produktutvecklat popcornen med massor med olika smaker och har till och med webshoppar för gourmetpopcorn.  I Chicago var det ofta lång kö utanför en populär popcorn-shop. “Caramel Crisp”, “Cheese Corn” eller “Pecan Caramel Crisps”.  Popcorn är mer som en smakbärare av olika salta och söta smaker. Att vi i Sverige inte kommit längre än bara salt, är väl egentligen lite torftigt.

“Jag går inte omkring och är Noblepristagare hela dagen” säger Herta Müller enligt DN. Men jag undrar om hon inte själv egentligen sa vinnare?

http://www.argalappen.se/arga-lappens-hall-of-fame/

Men obs! det är fångande läsning och lätt att man blir sittande med den…

Du vet definitivt att du är i Sverige när du tar en tur till Systembolaget och finner att du tycker att ett statligt monopol för alkohol är riktigt bra. Tidigare, när man skulle beställa över disk - ett väldigt stressande moment för mig som bara glömde alla vinnamn – och enbart före kl 18 på vardagar och ofta med groteska köer inför storhelger, ja då knorrade vi lite. Men nu känns det ju som värsta tax-free-grejen med shoppingvagn och plocka-själv-butiker. (Alltså minns ni första gången ni handlade i en tagsjälv-butik? Det var väl inte bara jag som lassade på som om det vore på rea?)

Och lördagsöppet! Vi behöver inte ens gå tidigare från jobbet för att kunna köpa en flaska vin! Fantastiskt! Och numera när bag-in-box-försäljningen ständigt slår nya rekord, har vi väl den tillgänlighet till vin som vi vill ha? Alltså, är inte Sverige och Systembolaget, världens största vinimportör, något av en skapare av denna nya produkt? Den stämmer så väl med vårt behov av tillgänglighet och lägre priser. Med billiga flaskor på närmaste snabbköp, à la Frankrike eller Italien, så behövs väl inte boxen? Och detta med box-hållare i den ena designen fulare än den andra – säljs det i nåt annat land? Island kanske? Eller hos dessa stackars norrmän som har så dyr sprit att de måste åka till Sverige och – tadaaaa – Systemet för att bunkra. Kanske är de svenskare än oss svenskar?

Så här såg det ut när man handlade över disk. Men oftast med längre köer förstås...

Ungdomar, ni som inte fick köpa sprit innan Anitra Steen moderniserade Systemet, för er vill jag berätta att ibland fick man ta ledigt från jobbet för att hinna till butiken. Min vän som jobbade på Scania var mycket frustrerad – strandsatt på ett industriområde. Jag som jobbade i Solna Centrum kunde smita iväg på lunchen och shoppa. Sen var det rätt grå butiker med flaskor bakom montrar. När det var ens tur fick man gå fram till disken och säga vad man ville ha. Var den varan slut, fick man se till att ha en plan B klar. Eller fråga butiksbiträdet vad han/hon kunde rekommendera till kyckling (på den tiden åt man rött till kött och vitt till fisk, inget annat). En särskild ölkassa fanns också, där det var tänkt att man skulle köpa öl medan man köade för det starkare. Och så var vinet “härtappat” och vi hade ett pant-system för vinflaskor. Man gick tillbaka med flaskorna till systemet och fick pant. Det ni.

Men nu är vi så nöjda. Vi berättar glatt för utländska bekanta om vilket fantastiskt utbud på vin det är, som värsta exklusiva butiken. Hur kunnig personalen är. Om hur man kan beställa vad som helst, så måste de ta hem det utan extra kostnader. Ja, vi är numera nöjda och glada med Systembolaget. Sen passar vi förstås på att bunkra sprit från utlandsresor och Viking Line gick väl i konkurs utan taxfreespriten. Vi gillar Systembolaget.

Ibland känns det dock väldigt mycket som ett märkligt socialistmonopol. Och det är när jag som fortfarande glömmer vinnamnen ska hitta rätt flaska. I vissa butiker är det uppdelat i prisklass. Nu ska jag inte bara komma ihåg att vinet heter “chateua rouge fantastic” utan måste också veta om det kostar 79 kr eller 81. Det räcker inte att veta att det är en bourgogne, nej jag måste veta vilken prishylla jag ska kolla i. Då känner jag mig nog så svensk.

(Lägger in en youtube-video med Anna, så får jag se om jag får en påhälsning från hennes advokater. Royalties, you know)

Anna Anka förefaller vara en rätt extrem person, ständigt på språng och fanatiskt arbetande för att nå sitt mål. Hon och Paul är säkert som gjorda för varandra. Hon verkar vara helt egocentrerad och inte det minsta medveten om världen runt om henne. Att det finns problem med vattenförsörjningen i Kalifornien, vilket gör hennes megastora golfgreen-kvalitets-gräsmatta ett helt galet sjukt projekt? Intresserar inte Anna, trädgårdsmästaren har att vattna tillräckligt om han vill ha kvar jobbet. Klimatförändringar och behov av att dra ner på flygutsläpp? Naej, privatjet erbjuder en helt annan komfort, som fru Anka behöver. Att städerskan har svårt att försörja sig på lönen och omöjligt att städa så att perfektionisten Anna blir nöjd? Naej, inte hennes problem. Hennes problem är att det är så svårt att få tag i rätt personal, det tar verkligen mycket energi.

Så säger denna extrema egofixerade person saker som att svenska män är löjliga som byter blöjor och är pappalediga. Att en kvinnas uppgift är att behaga mannen så att han inte är otrogen. Och skapar debatt! Fantastiskt. Varför lyckas Anna Anka engagera så mycket? Varför blev inte detta en dokusåpa bland många andra? Och varför handlar debatten bara om hennes syn på jämställdhet och ingenting om löner för hennes tjänstestab eller hur hon ser på sin miljöpåverkan? Och vad säger det om vissa tidningar, när man fokuserar kritiken mot henne på att hon faktiskt inte var tvåa i Fröken Sverige, som hon uppgett?

Jag undrar om inte vi i Sverige har en sådan samsyn på många saker och ting, att även de som debatterar gör det inom samma ramar. Vi tycker numera att det är helt självklart att barnen går på dagis, vi gillar maxtaxan på dagis (1200 kr per månad), vi är inte ens speciellt upprörda över Systembolagsmonopolet nu sedan de har lördagsöppet, vi tycker att vår strävan efter jämställdhet är självklar och oantastlig. Vi är så eniga om detta att KD:s partisekreterare greppar efter det sista halmstrået till debatt och säger att Anna Anka är välkommen till deras parti. Han tänkte väl rädda partiet över 4%-spärren, men fasen vet i vilken riktning han bidrog.

Nej, Anna Anka hade knappast kunnat skapa denna debatt annat än i Sverige och Norge. I resten av världen kan jag inte se att det hon sa om jämställdhet skulle sticka ut. Att hon fick Aschberg att rodna genom att prata om illaluktande underliv och hur man kan kolla det, det var nog mest svenskt i det avseende att programmet sändes helt utan “beeeps”.

Och så det här att hon heter Anna Anka – kunde det bli bättre? Trots allt känns hennes inhopp i debatten uppfriskande. Kan en Anka skapa sådan debatt, var det nog precis vad vi behövde.

Äldre inlägg om de svenska fenomen som Anna Anka utmanar:

Nr 23: Du vill inte sticka ut

Nr 22: Dina barn går på dagis som arbetar med genusperspektiv

Nr 17: Du tror att du lever i landet lagom

Lappen som kom i vår låda...

Det här är inte den första anonyma lapp jag drabbats av, men det är alltid lika trist. Konflikträdda lappskrivare lägger grunden till att alla grannar ska gå omkring och misstänka varandra hit och dit.

“Nu hälsade hon lite surt. Tror hon att jag anmälde? Eller att jag skrev lappen?”

Suck. Men det roar mig att fundera kring fenomenet – hur tänker lappskrivaren? Sitter man först i TV-soffan och diskuterar bra formuleringar, att det inte ska bli för långt och att tonen ska vara den rätta? När man är nöjd och överens med maken/makan (För man gör det väl tillsammans? Eller?), skriver man ut lapparna och väntar till mörkrets inbrott och att alla grannar har släckt ljuset. Då smyger man runt på gatan och lägger lapparna i brevlådan med så lite skrammel som möjligt? Går sedan nöjt och lägger sig och fantiserar om mottagarnas reaktioner? Och senare, när grannarna är förbannade över lappen och tycker den är korkad, vad gör man då? Ger sig till känna? Spelar med? Låtsas som det regnar? Ångrar sig de 20 kommande åren, innan man flyttar till nytt område? Eller skrider till verket med en ny lapp?

David Batras bästsäljande bok “Den som inte tar bort luddet ska dö!”, om vårt lappskrivande, borde vara tämligen världsunik? Eller skriver man anonyma lappar i HongKong, Mombasa och Madrid? Är den anonyma lappen den moderna svenskens motsvarighet till att knyta handen i byxfickan?

En engelsk kollega som sökte projektledarjobb fick vid intervjun frågan hur han skulle gått till väga för att projektleda en trafikomläggning så som den svenska, från vänster till höger. Svaret “ta det i faser” föll inte intervjuaren på läppen och han missade jobbet.

Själv har jag två gånger bott på de brittiska öarna, vilket båda gångerna nästan kostat mig livet. Inte när jag flyttat dit, för då har jag varit mycket medveten om att jag måste tänka på vänstertrafiken och vara extra vaksam. I London är de ju också turistvänliga nog att överallt skriva “look left” resp “look right” vid övergångsställen. Nej, problemet har varit när jag varit åter i Sverige. Värst var den gången när jag var hemma på julledighet från London och var ute och körde med min mammas bil. Det var vinter och snö och jag körde ut från en parkeringsplats på ett industriområde. Ingen trafik, inga pilar som visade vägen. Ut svängde jag. Och funderade på om det var på rätt sida, för det kändes lite märkligt. Jo, men det känns väl lite märkligt i Sverige nu, tänkte jag. Och körde vidare. Så funderade jag:

 ”Men, i Sverige ska det ju vara farligt att göra en vänstersväng. Men som jag kör nu så är det ju farligt att svänga höger. OJ”.

Jag hade kört på vänster sida… Som tur var utan att få möte, för då vet jag inte hur det hade gått. Det kanske skulle bli som när man möter en engelsman på gatan och själv går åt höger, då engelsmannen går åt vänster…