Arkiv för maj, 2009
Sveriges svenskaste jobb
Svenska Turistföreningen har tydligen haft en tävling om ”Sveriges svenskaste jobb”. Vinnaren får åka runt och fota och filma Sverige i sommar. Ansökan skulle skickas in i form av en video som nu finns på YouTube.
Själv fastnade jag för denna:
I Sverige ser vi inget hinder i att bada bara för att vattnet inte är mer än 12 grader varmt. I vart fall minns jag att jag som liten tyckte att 12 grader, då gick det allt att doppa sig. Numera tycker jag att 22 är mer lagomt.
Bekanta från Mauritius som var på besök i Sverige, tyckte att det var mycket märkligt med ungdomar som badade när det var regn, 18 grader i luften och 15 i vattnet. För dem var det samma sak med vinter. Vid sådan väderlek stannar man inne och dricker en whiskey, tyckte Carl. Och i ett globalt perspektiv har han ju väldigt rätt.
Nr 31: Du har minst 10 kokböcker i din samling
Du vet att du är i Sverige när du och dina vänner har minst 10 kokböcker var i era samlingar. Kokboks-utgivandet slår hela tiden nya rekord och vi köper mer och mer kokböcker. Vi här uppe i norr, dvs ovanför kokboks-bältet som jag tror går någonstans mitt i Tyskland så där.
Själv har jag 79 kokböcker (oj). Senast köpte jag Paulo Robertos nya, för hans första var ju så bra. När jag inte läser trädgårdsböcker, så läser jag kokböcker. Ofta ligger jag i soffan och liksom smakar på maten i huvudet. Tänker på kakorna jag skulle kunna baka. Mums. Till mitt försvar måste jag säga att jag också lagar väldigt mycket mat och provar många recept ur böckerna jag köper. Men böckerna handlar nästan aldrig om svensk mat, utan italiensk, maroccansk, indisk, libanesisk, fransk…
Vi svenskar bangar inte för att prova lite nya sorters mat och tar snabbt till oss nya favoriter. Sushi finns nu i varje liten håla. Om inte annat så på ICA. Pizzerier är de enda företag du kan driva i små svenska hålor, för pizza måste man ha. Post och bensinmack har lagt ner, men nog finns det en pizzeria alltid. Halloumi på grillen är en självklarhet.
Jag odlar förstås egen basilika för att kunna göra pesto med Jamie Olivers recept...
På middag med italienare har jag slagits av hur de är helt besatta av mat, av hur man bakar det perfekta brödet eller gör den bästa pastan. Och man verkar göra olika i varenda liten byhåla och det är alltid den egna hålan som har det rätta sättet. Bäst av alla lagar förstås mamma maten. Mina italienska ”flatmates” i London hade inte alls några kokböcker, de hade några handskrivna recept från mamma. Och inte lagade de några thai-wokar heller. Men gjorde hemgjorda potatis-gnocchi. Och tro inte att de var intresserade av några tips från mig – bara mammas tips var kvalitetssäkrade nog.
Själv lagar jag inte nåt av mammas mat. Med en pistol mot mitt huvud så skulle jag ändå inte kunna berätta hur mormor lagade sina kåldolmar. Men fråga mig om sydfranska aubergine-grytor eller hur man gräddar det godaste pita-brödet. Det är jag en fena på.
Nr 30: Du litar på Livsmedelsverket
Du vet att du är i Sverige när du känner att du litar på myndigheter, även när det gäller maten till dig och dina barn. Vi litar på att Livsmedelsverket vet vårt bästa.
Ta det här med barnmat på burk som exempel. Den ser så förtroendegivande och kontrollerad ut. Åldersanpassad med rätt typ av mat, så att lill-ungen inte ska få magknip. Vitaminberikat. ”Från 4 månader”. Så står det inte på bananen du köper, det känns osäkrare. Här har ju Livsmedelsverket kontrollerat och reglerat så att innehållet ska vara bra och anpassat, väl? Det är heller inte svårt att hitta böcker av dietister som till exempel förordar Sempers färdiga grötpulver, eftersom den är vitaminberikad. Och så det förtroendegivande åldersspannet på förpackningen, ”Från 6 månader”.
Hungriga barn
Vi litar så på att detta är bra mat att det kan bli en debatt och uppståndelse när det avslöjas att barnmatstillverkarna tillsatt SOCKER i bärpuréerna. No Shit! Det har alltid varit så, det har alltid stått på burken, men vi har ju litat på att det har varit bra! Det har ju till och med varit säkrare att köpa mosade bär på burk, än att mosa dem själv. Eller? Nu har burk-tillverkarna minskat på mängden socker. Istället är det nu mosad banan i var och varannan burk. Och svartvinbärs-purén försvann, för vem kan äta den utan socker?
På semester i Italien tänkte vi göra det enkelt för oss och köpa lite burkar på plats. Men det fanns knappt några! De barnmatsburkar som fanns var tex med enbart frikadeller i. För lite kokt pasta att äta till, det vill väl även en liten unge ha nykokt? Men i Sverige har det hänt att jag sett föräldrar på café, ätandes lasagne. Bredvid sitter lilla barnet med sin barnmatsburk med pasta och köttfärssås. Vi litar mer på burken. Om vi skulle börja kalla den konserv istället för barnmatsburk, så kanske det skulle ändras. Konserverade makaroner låter ju inte så gott.
Nej, vi litar på Livsmedelsverket. De måste väl vara experter på det här med mat?
På senare år har de dock visat sig vara lite ur takt med tiden och fått kritik bl a för sina kostråd till ammande kvinnor. Och debatten kring GI och fet mat har också gett Livsmedelsverket mycket kritik. Doktor Dahlqvist var läkaren som gick emot rekommendationerna och fick sluta. Kanske var det början till slutet för vår tilltro till Livsmedelsverket?
Nr 29: Din chef försöker få med hela gruppen
Du vet definitivt att du är i Sverige när din chef faktiskt försöker få med hela gruppen. När organisationen är ganska platt och det är helt normalt att påtala problem för en chef högre upp. OK, du kanske inte upplever att det är riktigt så idealiskt alla gånger, men jämfört med andra länder är svenska verksamheter väldigt demokratiskt styrda.
När jag jobbade i det betydligt mer hierarkiska England, blev jag förstås på ett mycket påtagligt sätt påmind om denna skillnad. För mig var det helt normalt att sammanställa de risker jag såg med ett projekt och maila det till berörda chefer. De svenska chefer som fick mailet svarade ”jag håller med om dessa risker, låt oss tillsammans utarbeta en plan för hur de ska övervinnas”. Men, haha, det gjorde inte de engelska. De tyckte att det var väldigt oförskämt. Där tar man alltid upp problemen med sin närmaste chef. Som tar upp det med sin chef. Osv. Det gäller även kritik nedåt: den framförs en hierarkisk nivå i taget, man hoppar aldrig över hierarkiska nivåer på det sätt vi har för vana i Sverige. Även på ett möte där flera hierarkier finns samlade, kritiserar man så att säga steg för steg, som i en kedjereaktion. Fördelen var att jag kunde egentligen inte riktigt göra bort mig, det var min chef som inte hade koll på mig som hade gjort bort sig mest.
Och när en svensk chef säger att hennes dörr står öppen, det är bara att kliva in, så brukar man mena det. Och du kan lugnt kalla chefen för ”du”.
Den här processen att få med sig alla, urartar ibland till en helt vansinnig möteskultur. Alla beslut ska fattas gemensamt, förankrat. När allt ska beslutas med konsensus, kan beslutsångesten breda ut sig. Ingen vill riktigt vara den som tar ett beslut. Det leder till att det bokas in så många möten, att folk inte hinner att jobba mellan mötena. Själva jobbet får i möjligaste mån göras på mötena. Det blir arbetsmöten. Men mötena påbörjas alltid i tid, se tidigare inlägg.
Vi har det också uttryckt i lagtext: MedBestämmande Lagen, MBL. Att MBL-förhandla.
Jag gissar att syftet med nedanstående Vattenfall-video är att få med sig hela företaget ”på båten”:
.
En röd stuga som sticker ut
Har ni sett den röda stugan som landat på Globen? Låter som ett härligt projekt med en liten stuga som visst vill sticka ut och vara annorlunda. Första steget är Globen, nästa månen. Härligt!
Kolla in:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/webbtv/artikel_2953787.svd
Nr 28: Staden är barnanpassad
Du vet definitivt att du är i Sverige när det mesta är anpassat så att barn och barnvagnar faktiskt ska få plats.
Kanske började det med att IKEA införde barnhörnor och bollhav (Hur smart är inte det? Så är Ingvar också världens 5:e rikaste person). Därefter införde de barnmatsburkar till försäljning och microvågsugnar för att värma barnmat i resturanten. Och skötbord både på dam- och herrtoaletten (Skötbord på herrtoan måste vara världsunikt för Sverige?).
- Jag vill också kunna gå på café!
Sedan har lattemammornas intåg ändrat cafébilden i vart fall i Stockholm. Här finns microugnar och barnmat till försäljning lite var stans. På caféer och på Moderna Museets restaurant. Givetvis finns en stor uppsättning barnstolar. På Moderna är det Arteks svindyra stol, på de flesta caféer är det den i vit plast som kostar 99 pix på – just det – IKEA.
När min tyska kompis var på besök med sin 9-månaders Ben var hon fascinerad. Barnmatsburkarna, microvågsugnarna, skötborden, ramperna vid trappor… vilket barnparadis! Till Hamburg där hon bor har detta inte spritt sig ännu. Och att man åker gratis med barnvagn på bussar i Stockholm – vilken grej! Bussarna har dessutom ”nigning” så att det är lätt att bara skjuta in vagnen.
I London spanade jag ofta efter barnvagnar eller rullstollsburna personer i innerstan. Men jag kan inte komma på att jag såg någon. För HUR transporterar man sig i tex London eller Paris om man inte kan gå i trappor? Hissar till t-banan finns inte. Och Londons dubbeldeckare med ”hopp-on-hopp-off”-funktion? Man måste mer eller mindre hoppa på i farten, vilket inte är att rekommendera med en barnvagn. Eller rullstol.
När jag, min man och då 1-årige son var på besök i Milano så insåg vi att städer byggda för tusentals år sedan förstås inte är så barnvagnsanpassade. Kullerstenar och 30 cm höga trottoarkanter. Små butiker med trappor och inga ramper. Och på den nybyggda spårvagnen hade vagnarna 3-4 trappsteg för att komma upp.
Nej, barnanpassad stad känns för mig väldigt svenskt. Och väldigt trevligt.
Nr 27: Klämdag
Du vet att du är i Sverige om du var ledig igår. Då hade vi nämligen klämdag. Varje år klämmer Kristi Himmelfärdsdag (torsdag) in fredagen, som automatiskt blir ledig. Vissa kollektivavtal har tom förhandlat till sig det, har jag hört. Kanske gör även andra ledighets-dyrkare som fransmän så här, det vet jag inte. Men arbetsinriktade länder som USA och Storbritannien gör det definitivt inte. I England har man omvandlat alla helger, utom jul, som infaller på olika veckodagar till ”bank holiday” som alltid infaller på en måndag. Trist tyckte jag, som hellre är ledig på en fredag.
För att vara ett sekulariserat land har vi väldigt religiösa helgdagar. Nackdelen är ju när de infaller på en helg, då det blir ett ”arbetsgivarår”. Det brukar tidningarna kolla upp och skriva en liten artikel om i början på året.
Nr 26: Du sätter säkerheten främst
Du vet definitivt att du är i Sverige när du känner att säkerhet är det som är allra viktigast. Speciellt viktig är all typ av säkerhet för barn. Ibland är det så viktigt med säkerhet i det korta perspektivet, att vi missar att det ger negativa effekter i det längre perspektivet.
Svenskt säkerhetstänkande har lagt grunden för svenska varumärken som Volvo – världens säkraste bil. SAAB har väl försökt att hänga på den trenden, men världens säkraste rallybil/cabriolet blev inte samma framgångssaga. Svensk-amerikanska företaget Autoliv är ledande på säkerhetslösningar för bilar.
Att barn under 10 ska ha cykelhjälm när de cyklar, är det lag på i Sverige. Själv var jag på premiärtur med sonen för någon månad sedan. Vi skulle cykla till affären för att köpa lördagsgodis. Hade inte hittat hans cykelhjälm, men tänkte att med stödhjul och på trottoaren är väl risken rätt liten. Men så började jag fundera på om vi kunde bli stoppade av polisen och jag bötfälld? Eftersom det hade underminerat min mamma-roll, så kände jag att det var bäst att inte chansa utan vände tillbaka hem istället.
Men OK, bara supersvenskt verkar detta inte vara. I England rasade debatten i höstas när Elle MacPherson cyklade med sin son på styret. Sonen hade cykelhjälm, men inte Elle. Ramaskri.
När vi i höstas flyttade in i vårt nybyggda hus, ringde larm-säljarna på dörren var och varannan kväll. Fyra gånger från ett och samma företag, till och med. De är rätt dyra (fem sex tusen kan de kosta) och sedan tillkommer en månatlig avgift för själva larmtjänsten. Att sälja villalarm är booming business, för bland min generations svenskar är det standard att ha ett (DN). Villainbrotten däremot minskar. Och något bevis för att larm skyddar mot inbrott finns inte. När jag var liten minns jag hur min kompis föräldrar antingen brukade lämna dörren olåst, eller lägga nyckeln i brevlådan. Det känns som en svunnen tid.
EU verkar också vara ett bra sätt för svenskt säkerhetstänkande att erövra världen. Nyligen nåddes en framgång med KinderEgg. När man väl sått ett frö av oro, så kan man driva igenom nya säkerhetsföreskrifter tycks det. Det är väl bra att vi är världsledande i barnsäkerhet och verkar för att förbjuda farliga leksaker. Men med mängden leksaker som produceras i världens alla hörn, tycks detta vara ett sisyfos-arbete. Och om du undrar varför det ibland saknas gungor i lekparker och på dagisgårdar numera, så beror det på att kraven på säkerhetsavstånd och skyddande staket runt om gör att de inte ryms. Bättre då att barnen gör något lugnare. Spelar TV-spel till exempel.
Det är i vart fall vansinnigt roligt att gunga...
Mest illustrativt var det för mig när en väns 8-åring hade ramlat ner från ett träd på skolgården. Hon hade nämligen tänkt att kasta sig från en gren till en annan, men missade och bröt istället armen. Min vän berättade då hur en förälder hade tyckt:
”Ja, men nu ser ni väl till att få de där träden nedhuggna!”.
Fantastiskt. På träden bara: först denna dunge, sedan skogen intill, sedan… Bara tallar bör få vara kvar, för de har så få grenar på barnvänlig höjd att där kan inga barn klättra.
När man väl har börjat komma in i säkerhetstänkandet är det svårt att komma ur det. David Eberhard kom 2006 ut med boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Så här säger han i en DN-intervju:
Han beskriver trygghetsjakten som en följd av en välmenande byråkrati som för säkerhets skull förbjuder även det ofarliga. David Eberhard menar att det bara är en tidsfråga innan någon myndighet bestämmer att alla småbarn ska ha gåhjälm på sig när de leker. – Det räcker med att någon expert räknar ut att man kan rädda ett par liv om året för att lagstiftarna ska ta till försiktighetsprincipen och göra det obligatoriskt med gåhjälm.
David E har nu slutat som överläkare, för att istället föreläsa om trygghetsnarkomanin.
Och här hittar du en burriburrbloggens inlägg om cykelhjälmar och sexighet.
Nr 26: Du äter gröt till frukost
Du vet definitivt att du är i Sverige när du börjar dagen med en stadig frukost som havregrynsgröt, filmjölk eller leverpastejmacka.
I min barndom fanns det många sorters gröt: havregrynsgröt och mannagrynsgröt förstås. Risgrynsgröt. Men även kornmjölsgröt. Klappgröt var en favorit. Sommarens blåbärsgröt en annan. För mig fanns det så många sorters gröt, att jag hade svårt att förstå att engelskans ”porridge” bara betydde havregrynsgröt. Vad de andra heter vet jag inte. Om de ens har något namn.
Men vi äter gärna gröt, fil, yoghurt och annat som ger en ”bra start på dagen”. En svensk kompis som pluggade i Paris tyckte att fransmännens kaffe med cigarette eller croissant var en märklig frukost. Men de tyckte att hennes frukost var lika märklig den. Paté (leverpastej) såg de som en förrätt. Och yoghurt som en typisk efterrätt. Att hon älskade smörgåsar med kaviar (Kalles förstås), gjorde inte saken bättre. De tyckte att hon hade näst intill äckliga frukostvanor. Efter ett tag övergick även hon till kaffe och cigg.
- Frukost? Nej, fika!
När jag i London hade bakat en sats kanelbullar och erbjöd mina italienare som jag bodde med att smaka, sa de:
- Gärna, det blir perfekt frukostbröd.
Det hände att de själva bakade en blåbärspaj eller liknande, också det för att ha till frukost. Kaffe och kanelbulle tyckte de var en utmärkt start på dagen och efter att ha provat är jag böjd att hålla med. De hade alltid stora glasburkar med små italienska kex som de åt till frukost. Jag kan avslöja att jag norpade en eller annan kaka. Och numera har vi en jätteburk – från IKEA förstås – med biscotti här hemma i köket.
Men min filtallrik med müsli överger jag inte. Dagens viktigaste mål. Som svensk vet jag att ta vara på det…
Nr 25: Männen vågar inte flirta
Du vet definitivt att du är i Sverige, åtminstone som svensk kvinna, när du finner att männen inte längre vågar flirta med dig. Eller hålla upp dörren.
Som lång, blond svenska får man lätt mycket uppmärksamhet utomlands. Det flirtas, hejas och ges kommentarer. OK, i vissa länder eller orter kan det blir påfrestande mycket, men ofta är det rätt trevligt och roligt. Det är rätt kul att känna sig kvinnlig och snygg. Men när man, som jag gjort några gånger, flyttar tillbaka till Sverige blir man (jag) plötsligt osynliga damen. Inga blickar, inga ”God Morgon!”, inget visslande och sällan några kommentarer. Först tänkte jag att det var för att jag blivit för gammal, men sen insåg jag att Nej, det är snarare så att denna konstart dött ut i Sverige.
Jag beklagade mig över detta för några mer Fredrika Bremer-inriktade kvinnliga kompisar. De tittade på mig och sa:
- Jamen, vadå, vill du bli betraktad som OBJEKT?!?
- Nja, nämen, då alltså, kan man inte flirta lite, tyckte jag.
Jag, objektet
Den svenska feminismen verkar ha baksidan att män inte vågar flirta och vara artiga längre. I vart fall inte så ofta. Men visst händer det ibland. En gång hade jag och mina kompisar på slutet av en utekväll hamnat på en bar, som vid närmare eftertanke inte var så fräsch. Vi tänkte lämna stället. Men för att göra det måste vi gå förbi ett MC-gäng som mest såg ut som hang arounds till nåt mindre trevligt sällskap. När vi går förbi, börjar en av dem till min förskräckelse att prata med mig:
- Öh, du, snygga ben, sa han.
Så kanske är det så att det krävs en machokultur för att flirtandet ska frodas. Men jag tror på den svenska jämställdheten och tänker nu slå ett slag för att både män och kvinnor ska börja flirta mer och vara mer artiga mot varandra. Det blir roligare då.
Hos Dejtingkonsulten finns det tips.
Och numera finns det tekniska hjälpmedel.
Senaste kommentarer