Du vet definitivt att du är uppväxt i Sverige om du känner att du nog alltid vetat hur barn både blir till och hur de föds. Är du uppväxt på 70-talet har du nog också en vag känsla av att det sändes filmer med förlossningar som barnprogram. Och du minns rätt. Här kan du lyssna på när Gudrun Schyman berättar om programmen. Det var hon som födde barnet, om du inte minns det.
Att det här är väldigt svenskt insåg jag när jag -99 var på bio i London, med några spanska och italienska vänner. Den franska, kontroversiella, filmen slutade med en mycket explicit förlossningsscen. Själv tänkte jag att ”jaha, det där har jag ju sett förr, på TV. Barnprogrammen kanske.” Men mina vänner var både chockerade och upprörda. En blodig förlossningsscen över hela duken var en stor chock. Nåt liknande hade de aldrig sett. Och de ville INTE att deras män skulle få se något dylikt. Speciellt inte en annan kvinnas förlossning. Att man visar sånt på barnprogrammen i Sverige, ja, det ville de inte tro på. Så frigjorda kan vi inte vara.
Själv har jag alltid vetat hur jag blev till. Att jag är gjord på semestern i Vasa, Finland har liksom alltid varit en del av min historia. Farsan försökte i och för sig lura i mig att jag var köpt på ”Tempo”, på rea. Men jag visste minsann hur man gör barn och gick inte på det. Och tydligt minns jag hur vi i 6-årsåldern lekte förlossningar med våra dockor. Welcome to Sweden.
Ja, vi är nog ett frigjort naturfolk som ser det mesta som naturligt. Den svenska synden fattar vi inte riktigt själva, för vi ser inte en naken kropp som något syndigt.
Du vet definitivt att du är i Sverige när du är höggravid, men ändå aldrig blir erbjuden en sittplats på tunnelbana eller buss. Nu har jag frågat många av mina vänner som varit gravida och INGEN har varit med om att de blivit erbjuden en plats. Ingen.
Här är jag (i bakgrunden) med en mer än 9-månaders mage. Sitter ner…
Graviditet är nu ingen sjukdom och det verkar i Sverige tas som täckning för att en fullt frisk och inte gravid har lika stor rätt att sitta ner som en som är i 9:e månaden. Ingen reser sig.
Själv stod jag en gång, i 8:e månaden, i en överfull tunnelbanevagn och ville desperat ha en sittplats, då jag var trött i ryggen. Ingen reste sig frivilligt, vilket jag heller inte hade förväntat mig. Men när några klev av tänkte jag skynda mig fram och ta en plats. Men med min stora mage var jag inte lika snabb som mina medpassagerare, som hann ta platsen istället. Jag fick står upp hela den resan. Dagen efter låg jag.
Vid ett tillfälle tänkte jag råda bot på denna brist på omtänksamhet och erbjöd en, som jag trodde gravid, kvinna på bussen plats.
”Varför då? Ska du kliva av?” undrade hon. Som inte alls var gravid. Det var Hanne Kjöller, ledarskribenten på DN som senare pratade ut i TV om sitt överviktsproblem…
Men när jag var på semester i Frankrike, med en 5-månadersmage som inte var speciellt markant, blev jag genast erbjuden en stol när jag stod och väntade på ett bord på ett creperie. Jag förstod först inte varför jag blev erbjuden en plats. Det var min man som påpekade att det var för att jag var gravid…
Varför gör vi så här? Varför har vi slutat vara artiga och omtänksamma? 60-talets DU-reform har väl spelat in: när alla ska ses som lika, ska alla också behandlas lika? Och har feminismen och strävan efter jämlikhet gjort männen rädda för gammeldags artighet?
Är det ett storstadsfenomen? Är folk artigare ute i små städer? Men de vänner från mindre orter som jag frågat har inte heller de blivit erbjudna sittplatser. Och Paris är väldigt mycket större än Stockholm. På många sätt.
Nej, för mig är detta en av de sämsta typiskt svenska drag vi har. Fram för en förändring.
Sverige och socialismen är ett hett samtalsämne i USA, med finanskriser och bankakuter. The Daily Show har varit i Stockholm och spanat in USA:s socialistiska framtid. Jag skrattade så jag grät.
Filmen nu borttagen från YouTube, kolla in den direkt här istället
Du vet definitivt att du är i Sverige när något jobbigt inträffar och alla låtsas som ingenting, går vidare och talar inte om det som hänt. OK, detta är väl typiskt för de nordiska länderna och allra mest för Finland och deras sisu, men också väldigt typiskt svenskt.
När jag bodde i London, gick en av mina italienska lägenhetskompisar på bio och såg ”Festen”. Det var den danska dogma-filmen som handlade om en 60-årsfest, där en av sönerna ställer sig upp under middagen och i sitt tal anklagar fadern – jubilaren – för incest och övergrepp under barndomen. Min italienske kompis tyckte att filmen var bra, men inte trovärdig. Efter sonens tal harklar sig alla, låtsas sin ingenting och fortsätter äta middagen. Helt otroligt konstigt, tyckte italienaren. Folk borde ju ha reagerat och gjort nånting. Att bara fortsätta festen ansåg han helt osannolikt.
Jag hade själv sett filmen några veckor tidigare och inte alls tyckt att det här var något konstigt. Jag menar, vad annat skulle de ha gjort? De visste ju inte om anklagelsen var sann, att då ställa till ytterligare en scen och förstöra värdens fest. Det kan man väl inte göra? Nej, det troliga vore väl att man låtsades som ingenting, åt vidare och sedan diskuterade händelsen vid kön till toaletten.
Vid ett annat tillfälle var jag på restaurant med 12 italienare, i Milano. Det var ett litet ställe, där ägaren presenterade menyn och var mycket engagerad i hur maten skulle lagas på bästa sätt. Efter middagen ville några i sällskapet beställa grappa, som fanns på avec-listan. Men det fick de inte, för ägaren.
- Varför då? undrade de.
- I Milano vet ni inte hur man dricker grappa, svarade han. Och ska man dricka grappa, så ska det vara av märket ”xx” och den har vi inte.
- Men varför har ni då inte den? undrade de befogat.
Sedan fortsatte den diskussionen i 20 minuter. Oerhört pinsamt, att de skulle förstöra en trevlig middag med ett gräl, uplevde jag. Väldigt rolig och givande diskussion, vilken orginell gubbe, tyckte italienarna.
Att svenskarna kommer på plats 17 när det gäller att klaga inom EU är inte alls förvånande. Nej, vi låtsas som ingenting och går vidare…
Den svenska synden är internationellt känd. Men den är inte alls som de tror i utlandet. Nej, den största synd man kan begå i Sverige är att inte ”ta vara på det fina vädret”. När solen skiner, ja då är det en stor synd att sitta inne.
Solen skiner på Tre Kronor. Ut och njut av vädret!
Min svenska vän som bor i Milano och är gift med en man från Sicilien, fortsatta att betrakta detta som en synd när hon flyttat till Italien.
”Vi måste ju gå ut nu, solen skiner” sa hon.
”Jaha?” svarade hennes man.
”Ja, men det är fint väder, då kan vi inte sitta inne heller”. ”fortsatte hon.
”Nähä?”
Han förstod inte alls vilken syndig sak han gjorde sig skyldig till när han fortsatte att dona på inne.
Det här har ju förstås med klimatet att göra: vi har inte så mycket sol, så när den skiner vill vi inte missa det. Därav att vi är helt fanatiska på att äta utomhus. Så fort vårsolen tittar fram så sitter svenskar i var och varannan buske och äter.
Jag som på sommaren själv föredrar att sitta i skuggan och läsa en bok, finner att jag oftast får dela platsen under trädet med utrikes födda, som ännu inte blivit så svenska att de sitter i den gassande solen och flämtar.
För barn är det ännu syndigare att vara inne när det är fint väder. Det händer att vi som svenska föräldrar förbjuder barnen att vara inne när solen skiner. ”Ut med er nu”, heter det.
Jag hörde en gång en intervju med en kvinna som var född i Indonesien. När hon flyttade till Sverige så förstod hon först inte varför alla svenskar i busskön, vände ansiktena åt ett håll och tittade upp i himlen. Bad de till någon gud? Sen förstod hon att de vände ansiktena mot vårsolen, för att fånga värmen. Och på sätt och vis tillbad de väl då den svenskaste av gudar?
Du vet att du är i Sverige när den första frågan du får av en ny bekanskap är ”jaha, och vad jobbar du med då?”. Vi är våra jobb. Vårt yrke är vår identitet. Numera ska både kvinnor och män jobba heltid, hela yrkeslivet. Om man under en kort period inte jobbar heltid, måste det täckas upp av någon legitim orsak, tex studier eller barnpassande. Att bara inte jobba ett tag är mycket utmanande. Då är man ARBETSLÖS, bör genast ta sig ur situationen och många verkar vara rädda att det är något smittsamt.
En svensk vän som sedan 10 år bor i Italien, var under en tid utan anställning då bolaget hon jobbat på gick i konkurs. ”Oj, stackars dig, hur ska det nu gå? Har du sökt några nya jobb? Nåt på gång?” var svenska vänners kommentarer. Som inte var så upplyftande eller hjälpande: stressad av sitationen blir man alldeles tillräckligt på egen hand. Hennes italienska vänner tyckte istället: ”Ja, men det kan väl vara rätt bra. Du har jobbat så mycket. Passa på att utveckla lite andra sidor. Du som har en bra utbildning får ju ett nytt jobb vad det lider.” Min vän blev både förvånad och lättad över den italienska reaktionen. Att bli av med jobbet var inte samma sak som att stå utan identitet.
Kontorslandskap...
När småbarnsföräldrar inte båda jobbar heltid, utan väljer att yrkesarbeta mindre under den korta tiden som barnen är små, då heter det ”down shifting”. Det är så märkvärdigt och sticker ut så mycket att det måste få ett eget begrepp.
SVTs Babel har häromdagen en intervju med Joyce Carol Oates, denna formidabla författarinna som mer än någon analyserar och beskriver sin samtid genom sina böcker. Jag fastnade för hennes utläggning om behovet av tid, för att hinna reflektera och tänka. Det blir en bristvara i ett land, där allas heltidsarbetande har blivit en norm.
Vilka värderingar har gjort att vi hamnat här? Ja, Luther lade väl grunden för att det är hedervärt att göra ett gott dagsverke. Klimatet som tvingat oss att jobba hårt har lagt sitt till. Och så feminismen som har gjort att både män och kvinnor nu förväntas jobba heltid hela livet. Men så har vi också värderingar som gjort att vi litar helt och fullt på staten och har ”outsourcat” vår ekonomiska buffert till staten. Det skulle aldrig en italienare göra. De har bufferten i familjen. Och blir inte lika hårt knutna till sina anställningar.
Uppdatering: Alin de Bottons nya bok ”The Pleasures and Sorrows of work” verkar vara en intressant betraktelse över arbetslivet idag. Kanske en bok för hängmattan i sommar…
Du vet att du är i Sverige när man talar om något roligt, som tex en gatufest eller friifrotts VM -96, där vädret har varit bra och festen lyckad, och säger ”Tänk, man kunde inte tro att man var i Sverige”. En bra grillfest kändes ”osvensk”. Det märkliga här är vår bild av oss själva: om stämningen är uppsluppen, vi dansar och är glada och pratar med okända, då ser vi det som något osvenskt. Och osvenskt är för oss något bra. När jag bodde i London upptäckte jag att det här i och för sig är något vi har gemensamt med engelsmännen. Även de uppskattar ett ”oengelskt” kalas – det är tydligen roligare då, där med. Men prova det här på en amerikan. Att något väldigt bra skulle vara ”un-American”. Nej, när jag skriver ”Un-American” känns det nästan som att CIA skulle knacka på dörren och tillrättavisa mig för att jag nedvärderar deras fina land.
Jordgubbar – de är inte osvenska. De är svenska.
Men varför har vi svenskar utvecklat denna syn på oss själva, att osvenskt är bra? Varför ser vi en uppsluppen gatfest som osvensk? Ja, vädret återigen förstås, vi är vana vid att fester regnar inne. Men luther och jante har också intalat oss att vi inte ska förhäva oss, tro att vi är nåt. Så när vi lyckas med en rolig fest, jag då känns det osvenskt.
Kanske finns också nyckeln i att vi i Sverige emellanåt kallar våra gäster för ”främmande”. ”Vi får främmande till middag”. Hm. Party.
Du vet definitivt att du är i Sverige när du (eller din man) är 40 år, heter Klas och spelar innebandy. Svenska män svettas på i små gympasalar på jobbet, i skolor och lite var stans. Innebandy har på 20 år erövrat landet.
Bandy över huvud taget är väldigt svenskt. I VM-finalen möts alltid (?) Sverige och Ryssland. Jag ser det aldrig, men tror mig veta att man vinner varannat år vardera ungefär.
Innebandy
Om du har flyttat till Sverige i vuxen ålder, tex från Frankrike som min mans innebandykompisar, så vet du att du är riktigt svensk när du bytt rugbyn mot innebandy. Då kan du lägga ner allt hopp om att du en dag ska flytta tillbaka: you’ve gone Swedish for good.
Varför bandyn har fått sånt fäste i just Sverige har jag ingen aning om. Kanske är det klimatet – inomhussäsongen är så lång att den billiga och inte utrymmeskrävande innebandyn blir en vinnare. Kanske har det också kopplingar till det svenska konsensus-lynnet som gör lagsporter mer attraktiva? Tennis, badminton, squash och andra ensamsporter slår inte lika bra?
Om klimatet är nyckeln så förklarar det varför innebandyn också har slagit i Schweiz, där de verkar ha en mer lukrativ proffsliga. Ytterligare ett skäl för världen att ta miste på Sweden och Switzerland…
/Lena
Denna blogg är mina betraktelser kring vad som är typiskt svenskt, svenska värderingar och företeelser.
Du vet att du är i Sverige, när du efter en lunch står och balanserar en bricka full med porslin, bestick, glas, matrester, servetter etc. Du står vid en bardisk, inte olik den där du tog för dig av maten du ville äta, och ska sortera disken i rätt ställ. Av någon anledning brukar de vara upplagda så att man först skrapar ner matrester och servetter i en lite soppåse, därefter sorterar tallrikar, glas och bestick. Det slår sällan fel och jag lyckas nästan alltid kladda ner mig om fingrarna på slutet, när jag sedan tidigare redan slängt servetten. Då får man vara påhittig sen.
Med små barn i sällskap så får man skynda sig igenom denna procedur, för 1-åringen blir lätt ledsen när mamma försvinner bakom ett brickställ. Och som kvinna måste man klara av balansakten med en handväska på armen också. Så att inte den blir snodd.
Det här är det svenskaste jag kan hitta på just nu, för jag har aldrig stött på något liknande i något annat land jag ätit mat på. Visst finns det på McDonald’s världen över, men där är ju allt skräp som hälls i en och samma tunna. Men just det här i Sverige att så här går det till även på relativt dyra matställen, som tex Rosendals trädgård eller lunchrestauranger inne i Stockholm.
Jag anar en serie anledningar till den här utvecklingen. Svenska lönekostnader är förstås en. Men också att vi svenskar är rationella och process-inriktade, så att vi även som kunder accepterar att vara del av en effektiv restaurangprocess. Och kanske också värderingen att det är lite fult att kräva service, man ska liksom ta reda på sin egen skit. På samma sätt som det är något fult att köpa städhjälp. Fast nu kommer jag nästan in på Inlägg 2 i denna serie (cliffhanger)…
Trevlig annandag! Och var nu typiskt svensk och gå ut och njut av det fina vädret!
/Lena
Denna blogg är mina betraktelser kring vad som är typiskt svenskt, svenska värderingar och företeelser.
Jordgubbar – de är inte osvenska. De är svenska.
Senaste kommentarer